<3
Nu tänkte jag skriva om hur jag och Andreas träffades. Jag tänker faktiskt tillbaka ibland och kan fortfarande känna hur dom första fjärilarna i magen kändes :)
På riktigt så jag har aldrig känt så starkt för någon så tidigt. Jag visste på en gång att det var rätt.
Det hela började med att jag började på ett nytt jobb. Och min chef gick runt med mig och presenterade mig för viktigt folk :D när jag hade hälsat på dom flesta så sa han att det bara är en väldigt bra person kvar som jag skulle hälsa på. Men han var väldigt upptagen tydligen... för varje gång vi gick till honom så hade han hoppat in på något möte eller var väg på annat.
Men en dag så skulle den här braiga personen upp på min våning och jag fick äntligen träffa honom :)
Jag blev liksom nervös så fort jag såg honom. Gud så snygg han var!
Vi hälsade, och efter det så längtade jag tills jag skulle stöta på honom igen.
Hela veckan spanade jag efter honom... men kunde inte se han nånstans.
Det var något med honom. Jag kände typ att jag hade träffat honom förut?!
Jag letade till och med upp honom på Facebook. Haha
Min chef skulle ha fest och han berättade att Andreas också skulle komma. YES, tänkte jag :D
Dagen kom, jobbdagen tog slut, och ett gäng från jobbet skulle tillsammans åka till festen. Andreas var med. Vi gick till ICA och systemet innan vi tog bussen. Och hela vägen gick Andreas bakom alla oss andra och pratade i telefon.
Och när vi kom till festen så såg jag inte till Andreas nånstans?!
Ånej tänkte jag. Men efter ett tag kom han igen, men han verkade upptagen och pratade i telefon där också.
Jag gav upp hoppet där efter ett tag och tänkte att jag nog inte kommer prata med honom.... blev lite besviken och tänkte väl att jag snart skulle åka hem eftersom jag skulle upp och jobba på Barnens hus dagen efter.
Men när jag satt där på balkongen och funderade så satte sig Andreas bredvid mig och frågade: "hur går det?"
Efter det sitter vi där och pratar, och pratar och pratar. Det går flera timmar. Det enda jag ser och hör är Andreas, alla andra är liksom borta.
När klockan blivit ganska sent så är jag tvungen att åka. Jag vill egentligen inte, men eftersom jag ska jobba så måste jag hem och sova en stund.
Det pirrar i magen av alla fjärilar som Andreas har gett mig. Och han är det enda jag tänker på från och med då.
Vi bytte aldrig nummer eller nåt. Och jag vet inte riktigt om han känner samma sak som jag. Att det var något magiskt mellan oss.
Dagen efter tar jag mod till mig och skriver till honom på Facebook. Han svarar på en gång som tur är och på kvällen där så träffas vi igen. Och alla andra dagar :D
Det blev VI på en gång typ. Vi har nog träffas i stort sätt varje dag efter det.
Resten vet ni ju... allt gick ganska fort. Vi flyttar ihop. Köpet en egen lägenhet tillsammans. Efter tre månader blev jag gravid. Vilket vi inte hade planerat, men det blev ju hur bra som helst :)
Jag tror att allt som händer har en mening. Och det var verkligen meningen att jag skulle träffa Andreas.
På riktigt så jag har aldrig känt så starkt för någon så tidigt. Jag visste på en gång att det var rätt.
Det hela började med att jag började på ett nytt jobb. Och min chef gick runt med mig och presenterade mig för viktigt folk :D när jag hade hälsat på dom flesta så sa han att det bara är en väldigt bra person kvar som jag skulle hälsa på. Men han var väldigt upptagen tydligen... för varje gång vi gick till honom så hade han hoppat in på något möte eller var väg på annat.
Men en dag så skulle den här braiga personen upp på min våning och jag fick äntligen träffa honom :)
Jag blev liksom nervös så fort jag såg honom. Gud så snygg han var!
Vi hälsade, och efter det så längtade jag tills jag skulle stöta på honom igen.
Hela veckan spanade jag efter honom... men kunde inte se han nånstans.
Det var något med honom. Jag kände typ att jag hade träffat honom förut?!
Jag letade till och med upp honom på Facebook. Haha
Min chef skulle ha fest och han berättade att Andreas också skulle komma. YES, tänkte jag :D
Dagen kom, jobbdagen tog slut, och ett gäng från jobbet skulle tillsammans åka till festen. Andreas var med. Vi gick till ICA och systemet innan vi tog bussen. Och hela vägen gick Andreas bakom alla oss andra och pratade i telefon.
Och när vi kom till festen så såg jag inte till Andreas nånstans?!
Ånej tänkte jag. Men efter ett tag kom han igen, men han verkade upptagen och pratade i telefon där också.
Jag gav upp hoppet där efter ett tag och tänkte att jag nog inte kommer prata med honom.... blev lite besviken och tänkte väl att jag snart skulle åka hem eftersom jag skulle upp och jobba på Barnens hus dagen efter.
Men när jag satt där på balkongen och funderade så satte sig Andreas bredvid mig och frågade: "hur går det?"
Efter det sitter vi där och pratar, och pratar och pratar. Det går flera timmar. Det enda jag ser och hör är Andreas, alla andra är liksom borta.
När klockan blivit ganska sent så är jag tvungen att åka. Jag vill egentligen inte, men eftersom jag ska jobba så måste jag hem och sova en stund.
Det pirrar i magen av alla fjärilar som Andreas har gett mig. Och han är det enda jag tänker på från och med då.
Vi bytte aldrig nummer eller nåt. Och jag vet inte riktigt om han känner samma sak som jag. Att det var något magiskt mellan oss.
Dagen efter tar jag mod till mig och skriver till honom på Facebook. Han svarar på en gång som tur är och på kvällen där så träffas vi igen. Och alla andra dagar :D
Det blev VI på en gång typ. Vi har nog träffas i stort sätt varje dag efter det.
Resten vet ni ju... allt gick ganska fort. Vi flyttar ihop. Köpet en egen lägenhet tillsammans. Efter tre månader blev jag gravid. Vilket vi inte hade planerat, men det blev ju hur bra som helst :)
Jag tror att allt som händer har en mening. Och det var verkligen meningen att jag skulle träffa Andreas.
">Arkiv